Det våras

Till en början ska jag visa på all min ungdomlighet och låta hela blogginläggets inlägg fokusera på hur väl jag kan använda ordet levla när jag berättar att jag idag har levlat med min cykel.

Jag har levlat med min cykel. Gått vidare, nått ett nytt steg, utvecklat vår relation. Min cykel och jag har blivit en enhet.

Min cykel är charmig. Det är det första man kan säga om den - om man är snäll. I själva verket är den ful. Den har ett svart och ett vitt handtag. Den är rostguldig - som att det ens var en definierbar färg. Men man behöver aldrig använda ringklockan - för det hörs när man kommer ändå, min cykel gnisslar. Min cykel hjälper en uppskatta stötdämpare på ett helt annat sätt, för det finns ingen antydan till att inte känna av varenda höjning i asfalten när man sitter på cykeln. Min cykel rullar och idag har den rullat fort och mycket.

Min cykel har förmodligen fler år på nacken än vad de flesta studenterna här har. Min cykel är som den där visa tanten som sitter på ett café varje tidig eftermiddag med en kopp svart kaffe och en kanelbulle. Hon kanske inte fungerar så bra som hon en gång gjort, hon kanske inte kommer upp i de hastigheterna hon en gång gjorde, hon kanske inte rör sig framåt lika smärtfritt som i sin ungdoms vår. Men är hon inte en järnlady, så är det inte min cykel.

Min cykel och jag har levlat idag. Min cykel och jag har en bra och hälsosam relation.

#Livet som lundastudent.

Din dag

Jag tänkte att jag skulle skriva om ett specifikt minne med dig, tänkte att jag skulle få hitta dofterna, tankarna, känslorna och vardagen precis som den var i den stunden. Jag tänkte att jag skulle kunna göra om det som var till ord. Men jag fick ingen ordning. Jag ville skriva om en enda stund tillsammans med dig, men det gick inte. För det jag tänker på när jag tänker på dig är vardagen. Vår vardag. Allt. Hur du nästan alltid glömde bilbälte, hur du satt ute i trädgården så fort första solstrålen syntes, hur du skruvade upp ljudet på TV:n och radion till maxnivå, hur du kunde vara så lättirriterad, hur du alltid tog jättemycket hårspray, hur du alltid kunde fastna i en bok, hur noga du läste tidningen, hur du alltid kunde vara så lätt att älska.

Det är den 29 mars, din fjärde födelsedag som du inte är här. Jag älskar dig lika mycket som jag alltid gjort. Saknar dig lika mycket idag som igår som imorgon som alltid.

My much-loved friend,

It matters to have trodden the earth proudly, not arrogantly, but on feet that aren’t afraid to stand their ground, and move quickly when the need arises. It matters that your eyes have been on the object always, aware of it’s drift but not caught up in it. It matters that we were young together, and that you never lost the instincts and intuitions of a pioneer. It matters that you have been brave when retreat would have been easier. It matters that, in many places and at many times, you have made a difference. Your laugh has mattered. Your love has mattered. Above all, it matters that you have been loved.

Nothing else matters.

Peter Thompson

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boye

Skruva den som föreläsaren

Det kan hända att mitt reella tycke inte framgick genom gårdagens inlägg, att fokuseringen på råttituleringen lät mina behagliga och nästan euforiska känslor för vår föreläsare och handledare gå läsare obemärkt förbi.

Det ska till en början sägas att man som student inom humaniora inte är så bortskämd på socialiserande. Åtminstone inte schemalagt socialiserande där man faktiskt får träffa människor i enlighet med vad som står på ett planerat och, på internet, publicerat schema. Det blir som en extra känsla varje gång man får se någon som är anställd inom sitt ämne, och som en ännu större känsla när man faktiskt får prata med en av dem - en av Dem. För några år sedan sprang jag på David Beckham och utan att vara en fotbollsfantast eller, i ärlighetens namn, ens ha sett killen spela en enda gång ens på TV, var det rätt mäktigt. Av alla platser i världen var jag just den dagen på samma ställe som David Beckham, en fotbollsspelande kille som visst gör lite kalsongreklam då och då och därutöver figurerar i skvallerpress till och från. Det var mäktigt och jag tog kort i den allra mest turistiga och jo, rätt töntiga mån jag kunde (på håll naturligtvis - kalla det respektfullt eller fegt, där det sanningsenligt är det senare). Det är lite samma känsla när man får träffa, prata och kanske till och med lite smått skämta med en föreläsare.

Min föreläsare är en lite äldre man med vitt skägg, vitt hår, glasögon och till en början faktiskt en rätt bitter uppsyn. Han är en sådan som kommer för sent till alla föreläsningar utan att be om ursäkt. Förra fredagen kom han en kvart för sent till vår morgonföreläsning och det första han sade var "äntligen fredag". Han är en sådan som sätter sig bakom katedern och sitter kvar där under hela föreläsningen.

Det här är en man som måste använda Powerpointpresentationer i sina föreläsningar - inte för att göra det han säger tydligare utan för att själv inte tappa tråden och börja prata om vad Oxenstierna hittade på för några år sedan, vad han själv tycker om det nya betygssystemet för gymnasieskolan och annat som inte är ett dugg relevant för kursen.

Den här killen är allt man kan önska sig i föreläsarväg. Han har ett kontor som man knappt kommer in i för att det är klätt med bokhyllor överallt - verkligen överallt. Det är böcker från golvet till taket. Hans skrivbord är fullt med papper och jämte skrivbordet har han fått sätta in ett extra bord som också är fullt med papper. Det enda lite lediga utrymmet i hans kontor finns för hans bärbara MAC. Den får plats jämte hans stationära MAC.

Den här killen uppmuntrar oss att använda Powerpoint till våra seminarieredovisningar, men säger att vi får klara oss själva om vi inte har en "riktig MAC" - det vill säga om vi har en PC.

Den här föreläsaren ger inte sken av att vara en skämtare om man inte känner efter och lyssnar. Om man lyssnar märker man den bästa av humor när han mitt i sitt föredragande om Spaniens demokratiseringsprocess, utan att ändra sitt rätt monotona tonläge, säger att det mycket beror på att Franco hade den goda smaken att avlida. Om man inte lyssnar märker man inte hur han mumlande pratar om hur Libyen var för några år sedan och att han själv inte ger mycket för socialismen, att den nog är rätt förlegad och sedan bara fortsätter prata.

Utan att ge sken av att vara entusiastisk till någonting överhuvudtaget, börjar man ana att fallet är annorlunda när han 30 minuter efter föreläsningens slut fortfarande pratar om frågan man i förbifarten ställt precis innan man skulle lämna salen.

Den här killen delar ut ett flersidigt kunskapsprov till oss och har på sista sidan klistrat in en tecknad elefant och skrivit "Nu är det slut!". En elefant.

Sjukt bra kille. Om jag känner så efter uppsatsarbetet dragit igång ordentligt och min grad av hata-skolan-hata-livet-hata-allt-och-alla-känsla ökat är irrelevant i min nuvarande gemytliga inställning till hela hans existens.

Intryck genom uttryck

Det påstås lite då och då, lite här och var att det är viktigt att göra intryck. Gör man intryck blir man ihågkommen. Blir man ihågkommen kan man säkert använda det till något nyttigt någon gång. Och det är ju självfallet bra.

Jag brukar tycka att det där med att vara trevlig kan räcka som intrycksprestation.

Men så får man ju prova lite annat ibland, tänka lite utanför lådan, vara lite kreativ och, som sagt, göra intryck där man etsar sig fast i människors minnen.

Igår hade vi en workshop som handlade om språk och muntliga presentationer. Intressant, givande och ni vet vilka de klassiska omdömena som brukar följa är. Workshopen avslutades med att man i smågrupper skulle presentera en kort fabel.

Min grupp tänker utanför lådan och gör ett skådespel. Kul, budskapet når fram och man kan inte ens ana någon tråkig låda.

Följden blir att jag idag på mitt första handledarsamtal får beröm för min skådespelarinats och därtill blir titulerad som råttan. Råttan. Av handledaren.

Man skulle kanske valt en mer smickrande roll.

Att jag dessutom fick omdömet att jag gjorde ett trovärdigt intryck stärkte inte självförtroendet nämnvärt. Men min handledare tillika föreläsare kommer med all sannolikhet komma ihåg mig ett tag. Som råttan.

Konsumera mera

För det mesta får jag små ångestattacker så fort någon nämner ordet examen, mitt hjärta klappar ovanligt hårt och deodorantens syfte testas lite extra. För att vanligtvis vara en sådan som folk tar för att vara relativt lugn i någon slags det-löser-sig-alltid-mentalitet är jag instabilare än ett asplöv i en trombon när det kommer till att vara redo för yrkesliv. Det är jag inte - redo för att vara vuxen och jobba det vill säga. I kontrast till ett någorlunda vardagslugn kan jag när det kommer till studier versus arbetsliv vara stressad och så gott som i utbrändhetsstadiet över att veta att min kandidat enligt beräkningarna ska vara klar om tre terminer.

Mentalt sett är jag inte klar i Lund förrän man lägger till åtminstone en nolla efter den trean. Jag kan absolut inte vara redo för vuxenlivet så snart som nästa år. Jag har ju inte ens övervägt att köpa en strykbräda än. Det måste vara det ultimata vuxen- och redo för resten av livet-testet. Jag är fortfarande inne på att lite skrynklighet kan vara charmigt och att det dessutom är en jättebra tydlighet till att det är just skjortor jag ska packa ner i klädväg när jag åker hem - för hemma finns det strykjärn.

Men så finns det stunder när jag längtar till den där examen är tagen och det där jobbet har skaffats. Som när man har en - 1 - föreläsning på hela veckan, då längtar jag efter att få vara den där arbetsnarkomanen vars annalkande magsår botas med snabbmat, svart kaffe i en odiskad mugg och dubbelbokade lunchmöten. Som när det regnar ute och jag tänker att jag kan plugga i lägenheten idag utan att behöva gå ut alls och då dessutom kan ta på mig de där byxorna som egentligen borde ha tvättats för länge sedan, då längtar jag efter att få vara mitt i karriären och som utgångspunkt alltid bära kavaj till jobbet. Som när det där paketet med Eldoradoosten som smakar mögel redan i sin färskaste presentation precis har blivit köpt, då längtar jag efter det året då 25 innebär lönedag och inte bidrags- och lånedag. Som när man har längtat efter den 25 och likväl när dagen kommer inser att man inte blev ens lite rik den här månaden heller, då längtar jag efter en tillvaro då man faktiskt i realtid går plus på sin tillvaro.

När jag blir stor, vuxen, mogen, med arbete och får en ordentlig lön, då ska jag vara så himla omogen och spendera allt med en gång på saker jag egentligen inte behöver eller ens har längtat efter att få äga. Jag ska vara så himla omogen och spendera pengar bara för att jag har längtat efter att få spendera just pengar. Jag ska personifiera konsumtionshets. Jag ska låta bankkortet känna på riktig värme.

När jag blir stor ska jag tjäna pengar, när jag blir stor ska jag förtjäna en lön varje månad, när jag blir stor ska jag få bestämma över min tillvaro lite mer.

Men så vet jag redan nu att jag är alldeles för snål för att kunna spendera så mycket pengar som jag drömmer om - oavsett om jag har dem eller inte.

Och jag som ville läsa spanska

Det här med att engagera sig i sina studier kan man göra på olika sätt. Ett sätt som jag empiriskt undersöker just nu är att, istället för att plugga, kolla på sommarkurser. Kanske skulle man läsa någon, tänker jag och känner mig väldigt studiemotiverad samtidigt som jag förtränger att jag faktiskt borde plugga det jag pluggar just nu - just nu. Men pluggar gör jag ju faktiskt, svarar jag mig själv tankemässigt, jag har ju jättemånga flikar med sådant jag håller på att läsa inför kommande seminarium. "Håller på att läsa" innefattar en vid definition.

Men som sagt, jag kollar sommarkurser. Fastnar för Chick lit, 7,5 högskolepoäng vid Linnéuniversitetet, det kanske kunde vara något? Eller Fotbollshistoria vid Umeå Universitet? Eller låter inte "Deckaren, igår och idag. Från Agatha Christie till Stieg Larsson" spännande värre? Fast det ska sägas att "Harry Potter och hans världar" nog är en kurs än mer värd att spendera resurser på. Men så bläddrar jag vidare och hittar "Livets mening", ja, en kurs alltså. Innehar högskolepoäng i livets mening, kan det inte vara många som kan skryta med. Vilken säkerhet, vilken attraktivitet, vilken grej.

Och "Vampyrberättelsen från Dracula till Twilight" - var det någon som påstod att högskolor skulle vara en egen isolerad värld? Det här är ju modernitet i ett nötskal.

Och det här betalar skattebetalarna gladeligen pengar för. Skönt att jag kan välja och vraka vilken hokus pokuskunskap jag vill läsa - eller förlåt, vilken Harry Potterkunskap jag vill läsa. Jag vet inte vad som skapar jobbtillfällen och betalar igen sig i framtiden, men rent spontant kan jag känna en viss tveksamhet inför hur den där Chick liten gör Sverige bättre. Men vad vet väl jag.

Freestyle och basta till matfusk

Säga vad man vill om Alliansfritt Sverige, men idag kunde jag knappast gilla dem mer. De har samlat jättemånga låtar som olika delar i Alliansen klämt till med! De har allt! Klicka då, klicka'rå! De har MUF:s vallåt från 2006, de har Fyra bugg och en CocaCola, de har allt.

Hur det alls började med att jag hittade just den här sidan behöver vi inte gå in på överdrivet mycket, men låt oss säga att jag nynnade på "är våran kandidat, pratar vård, miljö och mat [...] kommer att kämpa för att dämpa kriminalitet [...] fast i tron ger oss representation". Om inte det är högklassig musiktext, går det inte att uttala sig, kan man få in ord som representation och götalandslojal är det talangfullt. Som om det inte var nog, finns det även ett prat-avsnitt - modernitet, skulle jag vilja säga! Det är en sådan hit att det går rysningar längs nästan hela ryggraden. Nåja. Men käck är den och jag nynnar på den då och då.

Som om man bara skulle vara för mångkulturalism i bokslut

Som jag har förstått det finns det vissa partier i vilka man på riksnivå skriver motioner som man sedan skickar ut till kf-politiker så att dessa ska slippa anstränga sig med det skriftliga. Inget nämnt, inget uttalat, inget sådant, bara så.

Som jag har förstått det finns det en del som tänker att man kan räkna ut vad en del människor kostar som grupp. Gärna vad dessa människor kostar under en relativt kort tid dessutom. Ungefär som om man skulle räkna ut vad barn kostar under sina tio första år i livet. Det är faktiskt relevant att veta, kostnader ska ju redovisas. Jag är inte mer ekonom än att jag har läst lite ekonomi ett halvår och därigenom tycker mig vara rättfärdigad att få slänga mig med lite ord jag tycker låter flashiga och helt apropå ingenting få säga alternativkostnaden till att plugga, sunk cost när jag slängde en rutten morot och prata om något rationellt val som utgångssätt då och då. Genom den högskoleekonomin kan jag ingenting om redovisning, bokföring eller annat som jag för övrigt tycker låter så tråkigt att min tankeverksamhet domnar av när orden nämns. Däremot har jag haft den, i detta avseendet, dåliga smaken att vara aktiv i föreningar och därigenom varit tvungen att på något sätt ställa upp utgiftsposter och vad-det-nu-är för att redovisa de där 100-lapparna föreningen har rört sig med under ett år. Därför har jag kanske förstått att man ska redovisa för utgifter. Det är ju faktiskt inte konstigt.

Konstigt är det kanske när man bara fokuserar på kostnader. När man tar den här gruppen på barn upp till tio år för att se hur mycket de kostar samhället. För usch, vilka kostnader! Inte nog med att de förmodligen förpestar världen lite allmänt med diverse smittohärdar av förkylningar och andra otrevligheter så är det ju dessutom skattebetalare som betalar för den stackars läkarens lön som genom statens positiva skyldigheter måste omhänderta de där sjuka ungarna och se till att de blir bättre på sjuklighetsfronten. Där tillkommer dessutom lokalkostnader, eventuella resor, lite extra administrativ och annan personal, lite material som sprutor och mediciner och massa annat.

Och sedan då? När de skrikande spädbarnen hamnat i en övergångsfas för att bli skrikiga förskolebarn och skrikiga skolbarn slutar de inte direkt att kosta. Då ska vi betala för någon slags undervisning åt dem. Tja, det kostar uppenbarligen också en del.

Nej, det borde vi ju göra något åt. Jag är upprörd. Skattepengar bara slängs ut på den här gruppen, det är ju sanslöst vilken kostnad, vilken enorm utgiftspost! Tänk om vi kunde lägga de pengarna på annat, på sådant som är viktigt istället - så lyckliga och harmoniska vi hade varit.

Och så tänk på barnen, de kan ju aldrig trivas här. De kommer ju dessutom bara ta våra jobb så småningom. Säkert våra fruar också. Det är ju bättre om vi tar hand om problemet innan det kommer hit. I magen liksom, det är ju inget konstigt.

Nej, den där gruppen är ju inte okej. Den kostar som sagt bara. Det är en grupp människor som kostar. Det kan rentav vara en förlustaffär för kommuner att tillåta barnafödsel. Då är det inte mer än rätt att redovisa för detta, eller hur?

Människor kostar pengar. Det är inte så konstigt.

Konstigt är när man glömmer bort att människor är mer än en kostnad. Att människor är en inkomst är en del som är konstig att glömma, om än inte en inkomst från början till slut, så ändå en inkomst så länge förutsättningarna är rätt, så länge man mår bra och kan ordna sin egen tillvaro. Det kanske kan svacka om man haft en svår tid i livet, men om man tillåts studsa tillbaka kan det bli bra.

Konstigt är när man bara ser människor som ett ekonomiskt spel. Konstigt är när man glömmer bort att det är just människor man pratar om.

Halvenergisk

Har en halväten chokladkaka jämte mig och mår som följd av den försvunna halvan lite illa. Två meter bort har jag en halvbäddad säng. På köksbordet har jag en bok i ett paket som jag bara har öppnat halvvägs (paket är inte så fängslande roliga när de innehåller kurslitteratur). Jag är halvförkyld. Jag har en halvt avprickad att-göra-lista. Jag har ett halvt berg till disk.

Och så blev jag bara trött. Mitt i en mening.

Senaste nytt från 1813

Det ska sägas med en gång att jag är en sådan som kollar hemsidan för min lokaltidning hemifrån fler gånger i veckan än vad de faktiskt uppdaterar sidan. Det ska därtill sägas att jag kollar in den här hemsidan fler gånger än vad jag kollar in de lokala skånska tidningarna som inte bara är stora, bra och uppdaterar sin hemsida regelbundet, utan dessutom borde vara extra relevanta för mig att ha koll på (exempelvis när kollektivtrafiken går på rast). Men så innehåller ju min ursprungliga lokalblaska för det mesta artiklar om folk jag känner till (för känner, gör man självfallet inte, man känner till där jag kommer ifrån). Och det är en viss känsla av trygghet att veta att det inte händer så mycket hemma och att det som faktiskt händer och som inte överförs över någon slags djungeltelegraf (när någon förlovat sig, gift sig, klämt ut ett barn eller två, skiljt sig, gjort slut, varit otrogen, kommit ut ur garderoben, gått in i garderoben, gått in i väggen, varit alldeles för full, varit alldeles för nykter, varit alldeles för egen, färgat håret eller något annat omåttligt intressant) förmedlas till mig över tidningens hemsida.

Det är därför jag blir lite skeptisk när en av nyheterna högst upp på sidan handlar om vad som hände på nyårsafton 1813. Artonhundratretton. Som om nyårsafton 2010 inte var nog så längesedan.


Så blir det givetvis lite tråkigare och mindre hånskrattande åt tabben med nästan 200 år gamla nyheter när man klickar sig vidare på länken och det faktiskt återknyter till en aktuell händelse. Men så känner jag ju till min bygd och tänker att jo, det hade kunnat vara en nyhet, ett nytt skvaller att ta upp till nästa kafferep, en ny sak att vända fram och tillbaka med varandra på Storgatans ljugarbänkar, en ny, het sak att analysera sönder.